HUNDAR SOM INTE ÄR MED OSS LÄNGRE

vår älskade grand danois Lacastan´s Gyes

Torsdag den 27 mars 2008 tog jag flight 111 till himlen. Dessvärre fanns det bara enkel biljett. Det kändes hårt att lämna matte och husse, men min tid som badvakt var över p g a galopperande bukcancer. Mitt jordeliv blev kort - 5,5 år - men ändå så lyckligt. Jag reste sovandes här från simmet, mina sista krafter sparade jag för det sista doppet där min badleksak är med mig.
Jag kommer att sakna er, och ni säkert mig. JAG TOG LIKSOM PLATS.
Tack alla ni som klappat mig, älskat mig och beundrat min utstrålning, ni har alla bidragit till att jag känt mig speciell. Behandla gärna min randiga son Tiger-T lika fint, nu när han tar över mitt badjobb. För då kan han också bli en trevlig grand danois. Till alla mina valpar: jag kommer att coacha er från himlen så att det går bra för er på utställningar, jag vet att jag har lämnat championpotential i flera av er.

Blekinge hundsims egen badvakt – Gyes.

 

Sista varma vårdagen i mitt liv efter en natt med dropp. Insvept i täcken o filtar tillåter jag endast min 6 mån son vara hos mig, resten av gänget får hålla sig på avstånd. Jag tänker hur ska det gå för matte, husse och flocken när jag inte finns.

Moltas

12 -årige mixbreeden Moltas från Växjö hade ledvärk efter att ha blivit påkörd vid sju månaders ålder. Han älskade att bada och simma och hade simmat här i fem år, när kroppen sa ifrån att det inte gick längre. Vad var väl då vackrare och mer naturligt än att få ta sin sista simtur, och sedan få somna in i en miljö där han trivdes och var trygg.

Läs det fina reportaget om Moltas i "Härliga Hund" (pdf) è

Baron

Vår bearded collie Baron tyckte att nästan allting var roligt. Alla slags aktiviteter: agility, spår- och sökträning, vallning, långa sköna promenader med matte och husse - de senaste åren också med “lillebror” Falstaff. Ja, för Baron var hela livet en enda glädjefylld fest.
Men det i särklass allra roligaste var när han fick simma hos Irene och Mats på Blekinge hundsim! Det var hans lyckligaste ögonblick, och han tycktes aldrig få nog. Säkert kände han också hur välgörande det var för hans leder och muskler, och hur simningen hjälpte honom att vara fräsch in i det sista. 
Nu är Baron borta. Lugnt och stilla somnade han in före sommaren 2010, bara några dagar efter sitt sista simpass. 
För alltid lever han i våra minnen och goda tankar, som den härligt underbara, levnadsglada och kloka hund han var. Det är så vi i stor tacksamhet vill tänka på och minnas Baron. 

Vi möts på Regnbågsbron …
“… i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen”

Bonzac

Bonzac var en schäfer/labbe blandning som hade problem med sina höfter redan när jag övertog honom 2002, han var då 3,5 år. Det visade sig med tiden att hans höftfel var medfött och efter åtskilliga kortisoninjektioner och annan medicinering började han simma på Blekinge hundsim 2004, och gjorde så fram tills han somnade in i mars 2010, 11,5 år gammal. Han älskade att simma men han var ingen tålmodig hund så grinden till bassängen fick sig några skråmor när utbrytarkungen skulle upp ur bassängen, det tog ett par gånger innan vi lärde oss att man måste stå vakt när Bonzac simmade. Han lärde sin "lillebror" Sigge allt han kunde, så hans talanger lever vidare. Han var en klok hund som var älskad av många hjärtan och saknas av lika många.

 

Guinness

I oktober 1996 hämtade vi labradoren Guinness i Vadstena dit han kommit från England. Han var en mycket livlig valp på 4 månader. Han växte upp och blev en duktig apportör och spårhund. Han fick pris i Öppenklass på jaktprov och han kom på 4:e plats i Labradormästerskapet 2001 (SM i apportering för labradorer). Men i januari 2002 hände något. Guinness fick enorm smärta och kunde knappast gå. Han skrek när han gick uppför en trappa. Det blev så illa att han skrek när han steg uppför en trottoarkant. Det konstaterades att han hade ehrlichia och veterinären trodde att detta i kombination med överansträngning och pålagringar på lederna orsakade smärtan. Han medicinerades med kortison  och antibiotika och blev långsamt bättre. I januari 2003 började Guinness på simmet. Simmandet gjorde honom så stark att han 2005 kunde klara ett  viltspårchampionat. Guinness älskade simmet och fortsatte sedan att simma varann vecka fram till maj 2010. Då blev han alltmer trött och fick somna in, nästan 14 år gammal. Vi sörjer en fantastiskt härlig och mysig hund.